Mina vänner grönsakerna

Jag känner att det börjar bli dags att summera min grönsakssommar so far.

Kronärtskockorna, mina äldsta vänner. Den resan började redan i februari, frön sattes, luftfuktigheten kontrollerades, små plantor växte, avhärdades i lugn och ro. Och nu då. Ingen uppmärksamhet får de unga kronärtskocksplantorna och i skrivande stund vet jag inte ens om de lever eller ej.

Sockerärterna sen då, de slängdes ner i jorden i början av april (inget daltande där således) men så mycket ärter vi har ätit! Sockerärterna är mina bästisar (till skillnad från kronärtskockorna som bara är kinkiga).

Potatisarna gillar jag också, det smakar gott och har ett stabilt temperament. Men salladslöken ska vi inte ens tala om, den som skulle vara så fin i sin röda bladdräkt. Var tog den vägen undrar jag? En svikare helt enkelt.

Både morötter och rödbetor är långsamma och tråkiga, riktiga glädjedödare faktiskt. Ruccolan en besvikelse, och det som ska vara så lätt att odla. Jag undrar vad jag gjort för fel.

Trots allt är nog de präktiga gröna tomaterna de finaste av vänner, men det kan ju bero på att sockerärtsäsongen hemma hos oss är slut nu...